Har kommit på mig själv med att må dåligt när det närmar sig deadline. Tenta. PM-inlämning. Sånt. 

Det är kanske inte helt ovanligt. Det är ju en rätt naturlig press.

Jag blir olustig. Flyger omkring och får ingen ro. Planerar in pluggdagar som jag slösar bort med oro.

Skriver listor för att få ordning i huvudet men bockar bara av halva listan innan jag börjar på en ny lista nästa dag.

Jag har inte höga krav på mig just nu. 

På gymnasiet hade jag högre krav, jag var inte nöjd med ett C. B dög. A var målet. 

Idag är kraven lägre. "Jag vill bara klara detta, bli godkänd". 

Förväntningarna däremot är högre nu. 

Jag är ju så duktig. Jag förväntas klara juristprogrammet. Herregud det klarar väl du. Du om någon.

Jag började min utbildning med inställningen att jag kommer nog inte klara detta men vi testar. Det är en så förbannat snedvriden inställning för en tjej som är rädd för att misslyckas. Om man testar något på riktigt måste man vara beredd på att misslyckas.

Jag sa till mig själv att om du inte klarar första tentan så får du hoppa av för då är det inte din grej.

Jag klarade första tentan.

Efter det sa jag förvånat till mig själv att det var ren tur bara, om du inte klarar första terminen så får du sluta, då var det inte din grej. Jag tänkte att första tentan var en slump.

Jag klarade första terminen och tänkte ännu en gång att om jag inte klarar nästa kurs så hoppar jag av.

Och så har det hållit på sedan dess. Varje gång jag har klarat en tenta eller en inlämning har jag förvånat tänkt att "oj det gick en gång till, undrar när de ska komma på att jag inte är tillräckligt bra för det här". 

Det var länge sedan jag var såhär osäker på mig själv och min egen kapacitet.

Mitt motto just nu? Äsch man kommer nog in i det tillslut. 

Jag tycker det är fel av mig att tänka såhär. Detta är min utbildning. Det jag lär mig nu ska jag jobba med sedan. Jag ska kunna det då. Det känns fel att slarva med sin sista utbildning faktiskt. Jag måste skärpa mig, jag vet det. Börja ta mig själv på allvar och förstå att anledningen till varför jag läser alla böckerna är inte för att överleva seminarierna utan för att jag ska bli jurist.

Just nu sitter jag vid mitt nya skrivbord med alla böcker om kreditavtal, mellanmansrätt, köprätt, skuldebrevsrätt. Lagboken är framme och på datorn har jag ungefär tio olika googleflikar med sökningar om fullgörelse till fel person vid kommissionsköp. Bakom alla flikar har jag ett helvetesdokument i word uppe. Mitt PM om passiv betalningslegitimation vid enkla skuldebrev. Det ska vara inne den 13 april. Om en vecka. Ja jag har panik. 

Påskhelgen har passerat, fyra hellediga dagar då jag hade planerat att jobba med mitt PM. Tanken var att jag i princip skulle vara klar med mitt det nu.

Men det är jag såklart inte. Och därför har jag panik. Känner mig så fruktansvärt dålig för att jag har slösat bort fyra hela dagar. Jag har visst jobbat med PM:et, men inte tillräckligt för att känna mig lugn (frågan är om jag någonsin skulle kunna känna mig lugn).

Varför har du inte jobbat tillräckligt då? För det är för stort, för mastigt, jag vet inte vart jag ska ta det första spadtaget. Och det är för svårt. Vad gör man när man är 20 år och går på universitet och har en inlämningsuppgift som man inte fullt förstår? Vem frågar man när man upptäcker att paragraferna man letar efter inte ens finns i den nya lagen? Vem hjälper mig om jag INTE KAN svara på frågan vad som händer om man fullgör till fel person vid kommissionsköp? Äsch detdär klarar väl du, du som är så duktig. Det löser sig ska du se.

JAG VET. Det har alltid löst sig. Jag har aldrig fått underkänt på någonting. Alltid lämnat in i tid. Inte en minut för sent. Och jag blir lika förvånad varenda gång. För jag har sån ångest innan det är klart. Innan jag vet att det kommer lösa sig. För inte fan löser det sig självt. Jag löser det och jag har alltid gjort det. Därmed förväntas jag göra det denna gång också. Men det är sjukt tungt fram tills dess. Fram tills att det löser sig. Ibland känns det nästan för tungt.

Det blev ett väldans mörkt inlägg. Är glad också ska ni veta, jag mår bra. Skäms nästan för att jag har det så gott. Jag har väldigt mycket att vara tacksam för. Men ikväll drabbades jag av denna ångest som bor i mig och som kommer fram och spökar ibland. Tänkte att det kunde vara bra att skriva ner det.

Det får vara allt för idag, en skopa skit helt enkelt. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Yes jag lever. För fullt faktiskt. Dagarna består av att cykla till jobbet, jobba, träna, cykla hem, äta, sova. Mycket kompisar och partajande ett tag nu också. Det är ju sommar. Älskar sommar. Bilder på det. Sen räcker det               ...

Grekland och Santorini var gudomligt ljuvligt, min familj är nog de enda som slår den grekiska ön i ljuvlighet.                                                      ...

Ännu en sommarlovsvecka fladdrar förbi.    Har hängt i en park på dagarna och försökt skaffa bränna, läst en pocketdeckare, shoppat sommarkläder och tränat om kvällarna. Lugnt liv.   I fredags kom Jossan äntligen upp till Solna. Jag hade duka...

Jupp, sommarlovet flyter på. Har inga som helst problem att få dagarna att gå!   Direkt när jag kom tillbaka till Solna i måndags åkte jag och fyllde hemmet med mat. Man ska inte gå hungrig när det är sommarlov å grejjer.   Massa träningar...

Ja de senaste veckorna har ju flugit förbi. Önskar att kommande veckor går riktigt långsamt. Jag har nämligen tre veckor sommarlov nu innan jag börjar jobba. Så himla svårt att få in i min lätt studieskadade hjärna att det är ledigt nu! Och vädret hj...