Okej, nu kommer sammanfattningen från Toughest. Den är lång. Men läsvärd.

Det var november ute när vi bestämde oss för att vi skulle springa Toughest. Vi satt och drack te på ett café i Gamla Stan och tyckte att det lät som en jättebra idé. Vi drog ihop ett gäng, bokade in den 23 maj i kalendern och anmälde oss som ett lag, SystemboLaget. Jag tyckte att 23 maj lät som ljusår bort och tänkte att jo men då hinner jag träna upp styrkan under våren.

Men våren gick skitfort och det har helt klart varit den mest hektiska tiden i mitt liv. Helt plötsligt var maj här och inte hade jag hunnit bli en gymbiff direkt.

Det var jag och Simon och Elin som stod på mållinjen i lördags strax innan klockan slog halv 12. Vi var aspeppade, stod och hoppade och joggade på stället och kramade om varandra. Vi skulle äntligen få göra vårt lopp. Så började folk räkna ned, 5,4,3,2,1 GOOOO! Och vi sprang iväg rätt ner på en brygga och hoppade i sjön. Det var liksom starten. Redan där la dem ribban för dagen och jag som är livrädd för att hoppa från brygga och typ inte ens badar i Sverige om somrarna hade inte mycket till val där och då. Lagom blöt och kall var det dags för stigning, det var konstant backe i några kilometer. Vi sprang liksom i en å, det var blött och stenigt, lerigt och jävligt och det var väl här man slutade bry sig om man blev blöt och smutsig. Det var här någonstans som Elin vrickade foten, på första kilometern! Jag sprang precis bakom henne och tittade ner på markan för att se vart jag satte fötterna och då såg jag bara hur hennes fot vek sig. Men hon gjorde allt annat än vek sig, efter ett kort stopp där vi egentligen bara konstaterade att skadan var skedd bestämde hon sig för att slutföra loppet ändå. Alltså det pannbenet!

Vi kom fram till en riktig gyttjemark och fick kravla oss under ett nät som låg utsträckt på marken, nu var vi både kalla och helt leriga. Men glada! Strax efter lerkravlandet var det dags att klättra uppför ett nät och nedför en byggnadsställning, ingen match egentligen men man var tvungen att vara försiktig för det var högt och halt och lerigt. Lite mer skogslöpning och ”över-under-hinder” där man skulle hoppa över och under några bommar innan vi kom fram till flygfältet. Där skulle man plocka upp varsin stock och bära den under en sträcka- jag bar rätt osmart och brände lite armstyrka här.

Sedan var det då äntligen dags för detdär träsket. Det var ett träsk mitt i skogen med alldeles brunt vatten så man såg ju inte alla stockar som låg under ytan och försvårade det hela. Dessutom var botten jäkligt ojämn så i ena sekunden stod man med vatten upp till knäna för att i andra helt plötsligt ha vatten upp till hakan. Det var kallt och det var lång väg, men så roligt det var. Genom hela loppet hade man sådan sjuk sammanhållning med alla andra deltagare. Man utsattes för så primitiva förhållanden så det blev liksom helt naturligt att skoja med eller hjälpa en helt okänd människa.

Vi fortsatte springa vidare, jag som varit förkyld hela veckan, blev supersnorig och ville bara dra ärmen under näsan men inget på min kropp var varken torrt eller fritt från lera så jag la mig ner på alla fyra och torkade näsan i gräset.

Vi tog oss över en vägg, jag fick hjälp av Elin över, Elin som förövrigt kämpade som en tok med sin vrickade fot. Vi klarade dipswalken utan problem men när vi kom fram till en två meter hög stock som låg uppställd i skogen var det dags för första straffrundan för mig. Elin och Simon kom över men jag hade inte en chans att hoppa över den. En trappa av stockar var inga problem att klara, ännu en vägg som vi tog oss över och sedan var det dags för ringarna. Alltså jag hoppade upp, började gå armgång i ringarna, fick ganska bra gung och så ba swosch så låg jag på marken. Det var ett rätt högt fall och jag reagerade inte förrens jag låg på marken. Det var greppstyrkan som svek. Straffrunda.

Sedan kom en grej som jag är jäkligt stolt över, efter ännu ett nät att klättra över var det dags för aporna i oss att komma fram. Man fick klättra upp på en plattform och framför sig hade man ett tak av nät, längst bort i nätet satt en klocka som man skulle plinga i för att ha klarat hindret. En flärp av nätet hängde ner framför plattformen så här var man tvungen att hoppa för att på tag i den hängande nätflärpen och sedan jobba som fan för att ta sig upp i nättaket för att kunna klättra underifrån fram till klockan. Och vi klarade det!! Är så imponerad! Sedan kom en vägg som man skulle ta sats och springa över. Omöjligt. Straffrunda.

Vi kravlade i ännu mer lera innan vi kom fram till en stor och hög brygga. Jag gillade inte det. Hatar att hoppa från bryggor och detta var ganska högt. Kanske trean i badhuset. Dessutom stod det trampoliner utställda som man skulle ta sats och hoppa från. Jag övervägde att klättra nedför byggnadsställningen som stagade upp bryggan men ångrade mig, sa att klättra var för mesar och hoppade i det kalla vattnet för tredje gången denna dag.

Upp ur vattnet och ut på en äng, där var det dags för dips walk igen och jag hade kommit halvvägs på min bana när kille på banan brevid mig kommer härjandes och bokstavligt sparkar ner mig. Straffrunda.

Äntligen kom vi tillbaka till startområdet, här var det mycket publik och hög musik MEN rätt tuffa hinder också. Först ut repet. Det hängde alltså en massa rep och 6 meter upp satt en klocka som man skulle plinga i. Elin och Simon satte av som två apor och jag blev ståendes på marken med ett rep i handen. Hur fan gör man nu då tänkte jag! Jag hoppade lite, tog tag i repet och blev hängande i två sekunder. Insåg att man var tvungen att linda in fötterna i repet på något sätt så att man fick fäste att använda benen. Simon och Elin var redan nere igen när jag började min långa färd uppför. Helt ärligt, varken jag eller någon som såg mig då kunde tro att det skulle gå vägen. Men lugnt och metodiskt (med världens sämsta teknik och skakande armar, det var ju högt också!) så tog jag mig upp. Med en meter kvar till klockan ropar jag ner till Simon och Elin att jag inte kommer klara det och utan deras pepp hade jag inte gjort det heller. Men de sa att jag var så nära och att jag skulle klara det. Så då gjorde jag det??! Alltså blev så förvånad och lättad när jag plinga i dendär klockan att jag trodde jag skulle släppa repet och dundra i marken från 6 meters höjd på en gång. Men klarade mig lugnt ner.

Lätt chockad drack jag en jätteäcklig råbetsjuice bara för att vara snäll mot kroppen innan det var dags för en hel jäkla byggställning med hängande ringar, pinnar, rep osv. Inte nudda mark typ. Även här svek greppet och det blev straffrunda för min del.

Vi kravlade under nät igen och sedan tog vi oss över en planka som låg upplagd cirka två meter upp i luften, här hjälptes vi åt och kom fram till en lutande vägg med små hål i där man med hjälp av hålen hålla sig uppe från marken. Straffrunda för hela laget.

Ännu mer ”över-under-hinder” och sedan var det dags att bära sandsäckar på 20 kg ner- och uppför en liten skidbacke. Jag fick hjälp att lyft upp säcken på nacken och slet med lårmusklerna för att ta mig igenom hela backen. Elin kämpade på som bara den med sin skadade fot och när jag kommit upp till toppen gick jag och mötte henne när hon var påväg uppför backen. Jag sa till henne att släppa säcken eftersom hon aldrig skulle klara det uppför backen med foten och allt. Jag hatade att säga de orden, skämdes för att säga något sånt till henne men jag visste att hon skulle få extra energi av mina ord och det fick hon. Hon blev typ helt svart i ögonen och bara marcherade upp. Väl uppe berättade jag om min omvända psykologi och jag tror hon tyckte att det var bra ändå.

Nu var vi högst uppe på skidbacken, vi tog en lagbild och sedan bar det av ner på arenan igen. ”Över-under-hinder” och sedan kom ännu ett hinder jag är väldigt stolt över. Man skulle klättra upp på en plattform och sedan hoppa över till nästa plattform (4 gånger tror jag). Det var så stört jobbigt psykiskt. Det var så svårt att förmå sig att hopp rakt ut från en plattform när man inte visste om man skulle komma fram till andra sidan eller dö på vägen. Men denna dag fanns det inte tid för att fega. Vi tog oss igenom den alla tre.

Här någonstans stod min familj och hejade på oss. De såg så himla glada ut att jag fick massa energi. Tyvärr var det dags för ännu en arm-grej. Man skulle gå armgång i stegar som lutade uppåt och nedåt, jag kom halvvägs innan leran förstörde greppet. Straffrunda upp- och nedför skidbacken.

Uppför skidbacken igen, här var det rikligt med mjölksyra i kroppen, vi hade nästan sprungit 11 km här.

Det var tillslut dags för den gigantiska rutschkanan. En 12 meter hög, provisoriskt uppbyggd rutschkana med ett gupp på slutet som fick folk att flyga all världens väg innan de landande i sjön. Usch det var psykiskt jobbigt att gå uppför den byggnadsställningen. En lång kö var det. Jag frös och var superrädd. Hade fortfarande tankar på att backa ur, gå ner på andra sidan och ta en straffrunda istället, den möjligheten fanns och det var rätt många som tog den. Men väl uppe bad jag om att få åka först av Elin, Simon och mig, bara för att jag hatar känslan av att vara sist kvar. Så jag satte mig på kanten och väntade på min tur. Efter ett tag gav en funktionär mig klartecken att åka så JAG STÄNGDE AV KROPPEN, BLUNDADE OCH ÅKTE IVÄG. Jag minns att jag tänkte att ”shit vad långt det är ner, när kommer guppet?” och när guppet väl hade kommit tänkte jag ”okej, hur länge ska jag flyga innan jag landar i vattnet?!” . Men jag stängde verkligen av kroppen, skrek inte, kände inte, såg inte. Bara stängde av alla känslor som skrek Nej gör det inte! Det var det absolut läskigaste jag gjort i hela mitt liv. När jag då tillslut landade i vattnet hade jag ingen aning om vad som var upp eller ner eller höger eller vänster. Jag bara låg där och tänkte att jag flyter väl upp till ytan någon gång. Och det gjorde jag. Och medans jag var i vattnet kom både Simon och Elin swischandes. Väl uppe på land igen höll jag på att gå i tusen bitar, jag var tvungen att be om en lagkram för att hålla ihop migsjälv.

Uppför skidbacken igen och fram till det sista hindret. Väggen. Tänk er en skateboardramp, fast mycket högre. Ganska kort ansats, en helt blöt och trött kropp och en hal och lerig vägg. Elin förvandlades till ett djur här. Hon klev fram ur kön som hade bildats, faceade en kille som hade hängt ut sitt ben över väggen som hjälp och tog fart. Sprang med sin onda fot för allt hon var värd, fick tag i killens fot och drog sig upp som om hon räddade sig själv från att dö. Är så imponerad av henne!! Själv gjorde jag tre tappra försök, jag var faktiskt riktigt nära men saknade armmusklerna som krävdes för att dra mig upp sista biten. Så det blev straffrunda tillsut- upp och nerför skidbacken igen. Det gick dock lite fort nedför och medans Simon tillslut klarade väggen ramlade jag i backen, faceplantade och gled som en säl i tre/fyra meter framför en rätt förvånade publik. Själv asgarvade jag. Tog mig uppför backen en sista gång och gick i mål med mitt fina lag.

Alltså vi klarade 11 km med en massa hinder, psykiska och fysiska påfrestningar utöver det vanliga. Vi övervann så mycket den dagen. Efteråt kände man sig odödlig. Man hade ju bevisat för sig själv hur mycket man faktiskt klarade av. Är så stolt över mig själv, mitt psyke framförallt men även min duktiga kropp som tog mig igenom detta. Är såklart även väldigt stolt över mina lagkompisar, så starka båda två, Elin med sin fot som tog sig igenom varenda hinder utan problem och Simon som, utan att klaga en enda gång, fixade allt galant.

En sånhär grej är så stor att få vara med om. Och jag tror inte att detta var sista gången heller. Vi får väl se.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Yes jag lever. För fullt faktiskt. Dagarna består av att cykla till jobbet, jobba, träna, cykla hem, äta, sova. Mycket kompisar och partajande ett tag nu också. Det är ju sommar. Älskar sommar. Bilder på det. Sen räcker det               ...

Grekland och Santorini var gudomligt ljuvligt, min familj är nog de enda som slår den grekiska ön i ljuvlighet.                                                      ...

Ännu en sommarlovsvecka fladdrar förbi.    Har hängt i en park på dagarna och försökt skaffa bränna, läst en pocketdeckare, shoppat sommarkläder och tränat om kvällarna. Lugnt liv.   I fredags kom Jossan äntligen upp till Solna. Jag hade duka...

Jupp, sommarlovet flyter på. Har inga som helst problem att få dagarna att gå!   Direkt när jag kom tillbaka till Solna i måndags åkte jag och fyllde hemmet med mat. Man ska inte gå hungrig när det är sommarlov å grejjer.   Massa träningar...

Ja de senaste veckorna har ju flugit förbi. Önskar att kommande veckor går riktigt långsamt. Jag har nämligen tre veckor sommarlov nu innan jag börjar jobba. Så himla svårt att få in i min lätt studieskadade hjärna att det är ledigt nu! Och vädret hj...