Det var på annandagens morgon för över 10 år sedan. Jag vill minnas att det var snö ute. Jag och min lillebror satt uppkrupna i våran röda gamla soffa på övervåningen och kollade på något barnprogram. Jag var nio år gammal den julen.

Jag kommer aldrig att glömma när telefonen ringde den morgonen. Hur ett enda telefonsamtal kan vända en värld. Ett telefonsamtal som, med sitt fruktansvärda besked, skulle komma att väcka en livslång oro vid ljudet av en ringsignal. Att såhär, 10 år senare, fortfarande frysa till om telefonen ringer vid en konstig tidpunkt. Vem ringer vid denhär tiden? Har det hänt något?

Det var mamma som svarade och det tog mig kanske 2 sekunder att inse att något var fel. Det hördes på henne. Hon fick ingen vanlig "god-fotsättning önskan" från andra sidan luren. Jag satt på helspänn uppe i soffan, hade för länge sedan slutat bry mig om det som visades på tvn, allt mitt fokus låg på att försöka höra vad som sades på nedervåningen. 

Vår släkt drabbades av ett stort trauma. Vi förlorade tre nära släktingar i samband med tsunamin 2004. Nästan en hel familj togs ifrån oss. Månaderna efter var nästintill olidliga. Mamma satt framför tvn dygnet runt, SVT 24 nyheternas stillbilder rullade ständigt. Hon ringde telefonsamtal efter telefonsamtal. Sökte efter någon som kunde ge oss  en tillstymmelse till svar. Hoppet väcktes och släcktes om vartannat och det var en mycket påfrestande tid vi gick igenom. Jag minns att många i släkten samlades hemma hos oss, vi ville vara nära varandra. Någon sov på soffan, någon på en tältsäng i köket. Det låg en blandning av hopp och sorg i huset. Vi visste ju inte. Kanske hade någon av dem överlevt.

Mamma försökte förklara för mig, en våg har svept in över land och nu är de försvunna. Allt är i kras. Ord jag aldrig hört förut, tsunami, flodvåg, bråte, Thailand. Vart ligger Thailand? Det tog mig ett tag att förstå, jag minns att jag inte kopplade vad Thailand var för något. Jag såg framför mig en typ av översvämmning här i Västerås, tänkte att det kommer ordna sig. De kommer kunna simma hem igen. Tillslut gick det upp för mig att Thailand låg väldigt långt borta, att en flodvåg inte var en vanlig våg och att bråte var det enda som fanns kvar av hotellkomplex och civilisation. Att människor är små som myror när naturen ryter i. 

Det har gått tio år nu. 

En av fyra överlevde. Vi förlorade tre liv. 

Det är och kommer alltid att vara en stor förlust.

En enorm tragedi och sorg.

Jag tänker på det ibland. Hur det skulle ha varit..

Ni finns i våra tankar. Vi kommer aldrig att glömma.