Det är liksom gjort nu. Dendär allra första tentan på universitetet är över. Förbi. Det är historia nu. Om det visar sig att man klarar den alltså, annars har man ju en redig bakläxa... Men det vet vi först om tre veckor.

I torsdags, fem dagar innan tentan, anlände ångesten. Sedan dess har den bott i min kropp, oroat mig om dagarna och hållit mig vaken om nätterna. Jag har verkligen mått dåligt. Och det är ju egentligen sjukt töntigt att oroa sig så gravt för något som egentligen inte betyder så mycket. Det vet jag ju. Men jag har inte kunnat hindra oron.
Igår satt jag i 12.5 timmar i sträck. Jag låtsatsgjorde gamla tentor och läste igenom mina små egengjorda sammanfattningshäften. Där någonstans bestämde jag mig för att det fick gå som det ville idag. Jag älskar den känslan! När man bestämmer sig för att det räcker. När man konstaterar att man är färdig och litar på att man har förberett sig tillräckligt. Det är klart som korvspad att jag var nervös när jag satte mig på min anvisade plats i den enorma tentasalen kvart i två i eftermiddags. Jag kontrollerade lagboken och alla jävla flärpar hundra gånger och såg till att allt var enligt reglerna innan vi började. Jag tror till och med att det är bra att vara nervös, man presterar bättre då. Men om jag hade haft tenta i torsdags, när jag mådde som absolut sämst, då är jag övertygad om att jag hade svimmat i dörren påväg in.

Nu blev det inte så, ingen avsvimmad blondin eller hyperventilerande tentatjej.
Tänk att man tamejfan klarar allt man ger sig in på. Man har ju överlevt exakt allt jobbigt i sitt liv hittils. Jag säger som Lotta på Bråkmakargatan, jag kan nästan allt utom att åka slalom!

Och innan vi somnar för dagen passar det med ett TACK MAMMA! Du är en stor anledning till att jag överlevde även detta. Min ängel.