Min mamma är vacker. Hon är stark som en oxe och envis som en åsna. Hon är ärlig och rak. Hon kan verka kantig till en början, och det stämmer till viss del. Men hon är samtidigt den mjukaste person jag vet. Hon är otroligt mån om de hon håller kär, sätter alltid oss barn före sig själv och lever sig alltid in i våra upplevelser. Hon är fruktansvärt rädd om oss och blir sjukligt orolig så fort hon inte får finnas där och skydda oss. För om hon fick bestämma skulle hon alltid vara hos oss och se till att vi alltid mådde bra. Ibland mår man inte bra, då mår inte hon heller bra. Maktlösheten kan göra så ont i henne att hon till och med mår sämre än en själv. Hon är den man pratar och gråter ut med när hjärtat har gått i tiotusen bitar, hon är den man kramar så hårt att man får ont i bröstet när man vinner en kvartsfinal i SM, hon är den man gapskrattar med på en trött och tråkig torsdag och hon är den man alltid kommer ha med sig i livet. Jag är så rädd om min mamma. Min absolut största idol. Och det är så förbannat frustrerande att jag aldrig kommer finna orden son beskriver min tacksamhet inför allt hon gjort för mig och den kärlek jag känner för henne.
Men ett litet försök kanske räcker sålänge:

Jag älskar dig mamma.