Ber redan nu om ursäkt för mitt språk i detta inlägg. Besitter tyvärr inte tillräcklig kompetens för att uttrycka mina känslor på ett mer rumsrent vis så det blir som det blir helt enkelt.

Vilken jävla dag!

Har haft skitont i magen idag eftersom jag är fett töntigt och i princip vägrar besöka toaletten på min arbetsplats. Klämmer ihop och lever ett liv med ständig magknip istället. Bra Micaela. Starkt.

Är dessutom trött som ett as på att jobba. Stört drygt att gå upp tidigt på mornarna. Idag kom jag exempelvis hem, tittade på klockan och konstaterade att jag lämnat huset hela 12 timmar tidigare. Tolv timmar borta. Det är ett halvt dygn. Allvarligt.

Tränade ett äckligt skivstångspass efter jobbet också. Var väl allmänt svettig och bajsnödig och tyckte inte alls att det var nå roligt att en förbannat hurtig, muskelsnygg tjej med pigga ögon och fint hår stod och skrek att jag skulle lyfta en jävla stång rätt upp i luften 2574 ggr i rad. Liksom tack jag vet att jag är sämst och svag och ful, låt mig va!

Och ni vet. Jo ni vet precis vad jag menar. Alla har känt det. Fulkänslan. Man känner sig ful. Spelar ingen roll vad man sätter på sig eller hur man sminkar sig, det blir inte som man vill. Man ser inte bra ut någonstans. Har såklart en sådan svacka nu och det är verkligen skittråkigt. Känner mig blek och fet och finnig. Blir inga selfies på instagram för mig denhär veckan i alla fall..

Ah och så avslutar vi dagen med det absolut värsta jag vet. Motvind. Det blåste rätt rejält idag i min kära hemstad, åt helsike fel håll såklart. Så jag trampade på ettans växel, lätt klibbig av eftersvetten från den varma efter-träningen-duschen och även helt jävla död i varenda muskel i kroppen. I motvind. Med en stor trunk i cykelkorgen och på en cykel som börjat gnissla i uppförsbackarna. Bröt ihop där och då. På cykeln påväg hem strax efter sju på kvällen. Det blev liksom fullt med arga känslor i bröstet på flickan med fulkomplex och magknip så jag löste det på det absolut mest omogna sättet en människa kan lösa ett problem på. Jag började storgrina. Tårarna bara strömmade och jag tyckte så himla synd om migsjälv. Kinderna blev alldeles stela av torkade tårar och det gjorde mig såklart ännu argare.

Tycker att livet är rätt slitigt ibland. Och det värsta med det är att jag vet att mitt slitliv precis ska till att börja, det har liksom inte börjat än. Framför mig har jag 4,5 års hårt studieliv på en av de tuffare utbildningar vi har här i landet lagom. Ett liv som pendlare med försenade tåg, snökaos på perrongen och upptagna sittplatser. Ett liv som juriststudent med tjocka böcker, långa föreläsningar och sena pluggkvällar. Ett liv som ung student med kraftigt begränsad ekonomi och studielån upp till öronen. Ett liv som fullfjädrad jävla gnällspik. Hur i hela jävla helvetet ska jag orka med det?!!

Här har ni henne, hon som tar kort på sig själv i hissen på lunchrasten.