Just nu hade det känts otroligt tryggt att släntra in på Widenska och spendera dagarna med min fina gymnaieklass. Att få anses som hyffsat smart och amitiös jämfört med min omgivning och använda ord och termer som ingår i en normal männsikas vardagliga vokabulär. Istället går jag på ett universitet jag inte hittar på i en stad jag inte känner igen mig i, jag läser böcker jag inte förstår tillsammans med människor jag aldrig har träffat. Miljön är främmande och otrygg, jag vet inte hur univeritetsstudier fungerar, jag vet inte vad en finansjurist VERKLIGEN gör om dagarna och jag kan för mitt liv inte förstå den riktiga skillnaden mellan amanuens, lärare och den kursansvarige..
Människorna jag försöker bekanta mig med pratar på en helt annan nivå än jag är van vid, ord jag aldrig hört talas om används frekvent och djupa diskussioner om politiska uppfattningar och komplexa samhällsproblem förs ständigt. Min uppgift blir att stå brevid och le riktigt stort samtidigt som jag nickar och i mitt huvud febrilt försöker förstå den faktiska innebörden av vad som sägs. Jag känner mig ung och dum. Blond. Bimbo. Jag är inte insatt men fruktansvärt intresserad av samhällets problem och funktioner, men jag möter människor som är så otroligt insatta och kunniga att jag snällt får backa tillbaka och låta paniken krypa på. Är rädd för att detta ska bli för invecklat och svårt för mig. Att min utgångsnivå är för låg helt enkelt. Mitt bland allt tvivel ringer fortfarande de orden som min lärare sa redan dag 1: "Ni kan sluta oroa er för att er förmåga inte ska vara tillräcklig för ni sitter på oerhört åtråvärda stolar, ni har kommit in på landets mest sökta utbildning, i huvudstaden dessutom, på ett högt ansett universitet och för det krävs ett läshuvud och en hög ambitionsnivå. Ni är inte dumma, då skulle ni inte sitta här. Så slappna av, ni kommer klara utbildningen om ni bara vill det!"

Jag lämnar min trygghet, min komfortzon, och ger mig ut i myllret av frågetecken. Önska mig lycka till!

[Bild]