Imorgon klockan tolv lämnar Västmanlands Distriktslag DJ 17 parkeringen på Vallby i en buss.

En trupp på 20 spelare har lyckats kämpa sig till en plats i den bussen.

De har under våren tränat och spelat matcher, visat upp sig för ledarna.

Gått vidare uttagning efter uttagning.

Kommit till resans mål.

Västmanland har plockat ut en färdig trupp på 20 spelare. De är nöjda. Har hittat det lag som ska representara Västmanland i SM.

I Umeå.

Imorgon åker dem.

Jag var en av dem. Jag var en av dessa 20 spelare. Lycklig.

Skulle åka till Umeå och representera Västmanland.

Ända tills igår.

Igår gick det in ända in till mitt huvud. Omöjligt. Det går inte.

Jag hann inte bli frisk.

Tårarna rann nerför kinderna. Ögonen slutna. Ville inte se. Sanningen. Jag kan inte åka med.

Den tysta stilla gråt som rann nerför mina kinder var smärtsam. Det gjorde ont i hela mig att inse att allt man kämpat för inte skulle löna sig denna gång. Jag skulle inte få bestiga toppen av detta berg.

Det var mamma som sa det. Micaela det går inte. Och jag vet att hon är ledsen för detta, och att hon hatar att vara den som tillslut måste banka mig i huvudet och säga sanningen. Jag vet det.

Men jag grinade, tyst. Ingen dramatisk gråt bara för uppmärksamheten. Utan den innersta gråten, den djupa.

Jag har samlat mig, omgetts med folk som får mig att skratta och må bra ändå, så jag har tagit det bra. Gick till skolan idag och folk undrade varför jag inte ens var ledsen. Men de vet ingenting. Och det bryr jag mig inte om.

Och i ett hus i Västerås igår hoppade en annan flicka runt av lycka. Hon som några dagar tidigare varit så ledsen. Reserven. Men jag är en människa, jag kan inte till 100% ärlighet påstå att jag är glad för hennes skull. Det kan hon inte begära. Men det är som det är och platsen är hennes. Och det enda jag kan säga till det lag jag fortfarande tillhör är ; Ha det så fruktansvärt roligt däruppe och lycka till!! Gör ert bästa och lite till!

Men det är klart, människan inom mig önskar att det går liite sämre på backfronten än vad det borde.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Yes jag lever. För fullt faktiskt. Dagarna består av att cykla till jobbet, jobba, träna, cykla hem, äta, sova. Mycket kompisar och partajande ett tag nu också. Det är ju sommar. Älskar sommar. Bilder på det. Sen räcker det               ...

Grekland och Santorini var gudomligt ljuvligt, min familj är nog de enda som slår den grekiska ön i ljuvlighet.                                                      ...

Ännu en sommarlovsvecka fladdrar förbi.    Har hängt i en park på dagarna och försökt skaffa bränna, läst en pocketdeckare, shoppat sommarkläder och tränat om kvällarna. Lugnt liv.   I fredags kom Jossan äntligen upp till Solna. Jag hade duka...

Jupp, sommarlovet flyter på. Har inga som helst problem att få dagarna att gå!   Direkt när jag kom tillbaka till Solna i måndags åkte jag och fyllde hemmet med mat. Man ska inte gå hungrig när det är sommarlov å grejjer.   Massa träningar...

Ja de senaste veckorna har ju flugit förbi. Önskar att kommande veckor går riktigt långsamt. Jag har nämligen tre veckor sommarlov nu innan jag börjar jobba. Så himla svårt att få in i min lätt studieskadade hjärna att det är ledigt nu! Och vädret hj...