Idag har jag skrattat.

Varit väldigt glad.

En trevlig tjej, glad att få träffa sin fina klass igen.

Hög på ipren och Fisherman Friend och nässpray.

Men glad.

Hade matte och svenska. Gjorde det jag skulle, det är bra.

Hade trevligt. Älskar att skratta med hes röst. Men hatar att huvudet egentligen inte orkar skratta.

Mös i någon timme med min älskade man. Försökte komma fram till något vettigt att göra på torsdag när vi firar 11 månader och min mamma fyller år. Jag var dock inte mycket att prata med, mest en geléklump som bara skrattade bort allt allvar. Jobbig tjej.

Men ja nu är det lite kvällsplugg som gäller.

Samhällsprov imorrn.

Börjar tolv imorrn för jag behöver inte gå på träningsläran eftersom jag var DEN ENDA ELEVEN som skickat in min karriärplan. Så jag tar lite morgonplugg imorrn också.

Go kväll!

Bjuder på en bild från den 1 september 2011. Oskar Linnros på Gröna Lund. Jag och Amanda var där. Ohyeea!

Imorgon klockan tolv lämnar Västmanlands Distriktslag DJ 17 parkeringen på Vallby i en buss.

En trupp på 20 spelare har lyckats kämpa sig till en plats i den bussen.

De har under våren tränat och spelat matcher, visat upp sig för ledarna.

Gått vidare uttagning efter uttagning.

Kommit till resans mål.

Västmanland har plockat ut en färdig trupp på 20 spelare. De är nöjda. Har hittat det lag som ska representara Västmanland i SM.

I Umeå.

Imorgon åker dem.

Jag var en av dem. Jag var en av dessa 20 spelare. Lycklig.

Skulle åka till Umeå och representera Västmanland.

Ända tills igår.

Igår gick det in ända in till mitt huvud. Omöjligt. Det går inte.

Jag hann inte bli frisk.

Tårarna rann nerför kinderna. Ögonen slutna. Ville inte se. Sanningen. Jag kan inte åka med.

Den tysta stilla gråt som rann nerför mina kinder var smärtsam. Det gjorde ont i hela mig att inse att allt man kämpat för inte skulle löna sig denna gång. Jag skulle inte få bestiga toppen av detta berg.

Det var mamma som sa det. Micaela det går inte. Och jag vet att hon är ledsen för detta, och att hon hatar att vara den som tillslut måste banka mig i huvudet och säga sanningen. Jag vet det.

Men jag grinade, tyst. Ingen dramatisk gråt bara för uppmärksamheten. Utan den innersta gråten, den djupa.

Jag har samlat mig, omgetts med folk som får mig att skratta och må bra ändå, så jag har tagit det bra. Gick till skolan idag och folk undrade varför jag inte ens var ledsen. Men de vet ingenting. Och det bryr jag mig inte om.

Och i ett hus i Västerås igår hoppade en annan flicka runt av lycka. Hon som några dagar tidigare varit så ledsen. Reserven. Men jag är en människa, jag kan inte till 100% ärlighet påstå att jag är glad för hennes skull. Det kan hon inte begära. Men det är som det är och platsen är hennes. Och det enda jag kan säga till det lag jag fortfarande tillhör är ; Ha det så fruktansvärt roligt däruppe och lycka till!! Gör ert bästa och lite till!

Men det är klart, människan inom mig önskar att det går liite sämre på backfronten än vad det borde.