Direktlänk till inlägg 13 februari 2012
Kärleken är den finsate gåvan här i livet.
Det började koka i mig för över ett år sedan. Jag hade aldrig känt så förut, jag hade aldrig varit så generad i hela mitt liv. En gnista hade börjat växa i mitt inre.
Jag minns hur han gick förbi mig i skolan och hur mitt hjärta slog snabbare och min rytm blev störd. Jag minns hur jag genomled hela nian med blossande kinder och svettiga händer. Hur skulle jag, kunna få Honom..Hur skulle Han kunna se mig..
Jag gav upp på ytan, lät det vila, försökte släppa. Förgäves. Gnistan var för stark och fast jag försökte släcka den inom mig så växte den sig bara starkare och starkare. Jag försökte intala mig själv att han inte var bra för mig, att vi var för annorlunda.
Men tiden ändrar, läker och hjälper.
Den ändrade oss båda.
Den läkte gamla sår
och den hjälpte mig på traven.
Jag vet fortfarande inte HUR han någonson kunde se mig.
Hur han sedan blev kär i mig är totalt ofattbart.
Det var min tur i livet, min lycka, min dröm.
Han var min prins. Jag fick min prins.
Nio månader har gått sedan dess. Tvivlet som fanns där och gnagde min självkänsla är som bortblåst.
Jag har ändrats något otroligt. Han med.
Vi är ett par. Vi hör ihop. Vi älskar varandra. Med stor respekt och kärlek lotsar vi oss tillsammans genom livets allra märkligaste stunder.
Jag vill bara säga att jag älskar dig något enormt mycket Andreas.
Du är mitt liv, glöm aldrig det!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 |
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
|||
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | |||
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
26 | |||
27 | 28 | 29 |
|||||||
|