Ja, pappa har sagt att man ska gå och lägga sig i tid.

Sova läne och bra. Då blir man pigg.

Ikväll följer jag pappas råd och sussar early. Eller ja..klockan tio i alla fall.

Har tränat och pluggat nu på kvällskvisten och jag är riktigt nöjd med plugget. Testade att göra en form av tankekarta som jag kan öva på till provet på onsdag.

Tack och godnatt!   

Låt oss hedra och minnas denna människa på ett värdigt och bra sätt.

Storheten går inte att ta miste på.

Rösten är maffigare än universum.

Njut kära vänner

Vackra människor är perfekta.

Smala männsikor likaså.

Långa människor har ett bra liv.

Duktiga människor borde alltid le.

Det finns en sorglig stund då alla leenden dör. När det som var bra eller roligt sköljs bort av det dystra under ytan.

När ansiktet slätas ut och minen stramas.

Alla bär på något tungt. Något jobbigt. Vi vet det, ingen är perfekt. Men alla är bättre.. så känns det ibland. Och ibland glömmer vi bort dedär att "ingen är perfekt", vi tror att alla andra är perfekta.

Jag är duktig i skolan, ja okej.

Jag är duktig på innebandy, mm kanske.

Jag är snäll, jo oftast.

Jag duger, inte alltid...men oftast

Man förväntas vara den glade, den som alltid ler och har nära till skratt. Hon dendär som är rolig också, och pratar mycket. Hon är lycklig. Jämt. Och hon är bra i skolan, kan allt utan att behöva plugga. Det är så hon är bara, fett lyx.

Utåt sett håller man fasad. Säger inte det onda, inte det djupa. Man säger sällan till folk "jag tycker inte om dig" utan man ler, fegt, tittar bort, leendet dör, alldeles för fort.

Alla tror man är nöjd, med livet, med sig själv. De vet ingenting om den kamp som pågår inuti. Tror det är tilfälligt, bara ett humör. Jo.

Jag har sådan lust att bara släppa allt. Exakt allt och fara iväg utan krav och bedömningar, utan vardag, rutiner och måsten. Bara vara, njuta av livet. Bestämde jag själv när jag valde min vardag. Valde jag detta stressade, jobbiga liv. Möjligt.

Att vakna varje morgon, ta det lugnt. Känna värme, se en vacker figur i spegeln, leva ett vackert liv. Ett perfekt liv.

Fan det är nu man ska vara som vackrast, har som roligast och vara som bäst. Men jag tror jag väntar, sparar på det riktigt goda. Tills sen. Den som spar han har.

Sitter i skolan nu med Ida, Mimmi och Ebba. Borde plugga men..nej.

Avslutade helgen med att åka till Gäddeholm och basta och mysa. Dipp och grönsaker, bärpaj, och brakmiddag vid niotiden bjöd kvällen på och jag tackade och tog emot.

Somna som en stock efter Wallander och vaknade med ångest klockan sju.

Träning igen vid åttatiden i morse. Trött. Sliten. Men gick helt okej.

Kom på nu att jag måste fylla i på funbeat, oil.

I skolan var det morots och palsternackslåda. Mhm...

Snart samhällslektion. Borde dö. Prov på onsdag. Trött tjej. Sjuk också. Ont i halsen.

Ah bra vi hörs.

Kärleken är den finsate gåvan här i livet.

Det började koka i mig för över ett år sedan. Jag hade aldrig känt så förut, jag hade aldrig varit så generad i hela mitt liv. En gnista hade börjat växa i mitt inre.

Jag minns hur han gick förbi mig i skolan och hur mitt hjärta slog snabbare och min rytm blev störd. Jag minns hur jag genomled hela nian med blossande kinder och svettiga händer. Hur skulle jag, kunna få Honom..Hur skulle Han kunna se mig..

Jag gav upp på ytan, lät det vila, försökte släppa. Förgäves. Gnistan var för stark och fast jag försökte släcka den inom mig så växte den sig bara starkare och starkare. Jag försökte intala mig själv att han inte var bra för mig, att vi var för annorlunda.

Men tiden ändrar, läker och hjälper.

Den ändrade oss båda.

Den läkte gamla sår

och den hjälpte mig på traven.

Jag vet fortfarande inte HUR han någonson kunde se mig.

Hur han sedan blev kär i mig är totalt ofattbart.

Det var min tur i livet, min lycka, min dröm.

Han var min prins. Jag fick min prins.

Nio månader har gått sedan dess. Tvivlet som fanns där och gnagde min självkänsla är som bortblåst.

Jag har ändrats något otroligt. Han med.

Vi är ett par. Vi hör ihop. Vi älskar varandra. Med stor respekt och kärlek lotsar vi oss tillsammans genom livets allra märkligaste stunder.

Jag vill bara säga att jag älskar dig något enormt mycket Andreas.

Du är mitt liv, glöm aldrig det!