Idag hyllar vi alla våra Marior. Det är den 28 februari. Maria-dagen

Jag heter Maria i mellannamn och det gör min käre mor också.

Så, grattis Maria!

Maria Montazami är en underbar kvinna. Hon verkar väldigt rar och skönt avslappnad i hjärnan. Rolig också.

Skyller på att jag är sjuk. Äter lunch klockan två. Sitter på min säng och äter två leverpastejmackor och ett glas yoghurt. Ensam. Ingen tv på.

Håret är rufsigare än någonsin, rummet aningen rörigt. rullgardinen nerdragen och sängen är obäddad. Ute lyser solen. Det är varmt på altanen, solen är varm genom inglasningen. Jag borde sitta där. Plugga.

Livet korvar ihop sig just nu. Allt på en gång.

Mycket i skolan. På ett lov. Tack och lov.

Framtiden. Hur ska den bli. Hur ska vi leva. Vad ska vi göra. Vad kommer hända. Vad kommer vi vilja. Då. Sen. När vi blir stora.

Jag har många funderingar i mitt huvud. När vi var små ville vi bli delfinskötare och poliser. Vi skulle bo på samma gata som mamma. I huset brevid helst. Två barn och en man. Självklart en hund. Allt var så enkelt.

När vi var unga ville vi resa. Se världen. Fotografera allt så att man minns sitt liv sen där på demensboendet. Fast tryggheten finns hemma.

Jag vet inte vad jag vill göra av mitt liv. Vetskapen om att jag har framtiden i mina händer gör mig varm och påhittig. Jag vill resa, bo på andra ställen, vara vacker, gå på galor, bo på bondgård, allt. Men jag vet också hur nära framtiden ligger, hur nära allvaret ligger. Inom fem år går jag på högskola, jag har flyttat hemifrån och jag jobbar. Hur fan ska det gå till?

Jag blir rädd när jag tänker på jobb. Skriva Cv utan att ha några referenser. Ta kontakt med främmande människor. Bli nobbad. Bli utan. Utan jobb.

Jag blir rädd när jag tänker på utbildning. Väljer jag rätt? Kommer jag orka plugga så mycket? Kommer jag klara det?? Jag vet att jag MÅSTE klara det.

Körkort också. Hur sjutton ska jag klara av det. Vart sitter bromsen? Varför måste man koppla? Hur vet  man när man kan åka ut på en huvudled utan att krocka? Avstånd och sånt. Hujeda mig.

Hur ska jag kunna försörja mig i denna värld. Kommer det ens finnas något litet hopp för mitt överlevande.

Jag tycker det är läskigt när man tänker på det praktiska. Nu är det sportlov. Jag har inget jobb som jag tänkte i julas. Jag skulle ha flera tusen kronor nu. Tänkte jag. Men det räcker inte att tänka.

Vägra växa upp.

Men jag tillåter mig att drömma.

Ska jag resa utomlands, jobba som reseledare? Som advokat i Quatar och inte betala skatt. Tjäna tjockt med deg.

Leva livet. Rik på kärlek, rik på skönhet, rik på pengar.

Bestämma själv. Ta en promenad genom Paris gator mitt i natten. Bada i månens sken i en vik i Grekland. Äta pizza med en italienare på Sicilien. Bara för att jag kan.

Gifta mig. Skaffa barn. Jobba. Bo.

Kan man få något gratis. Hjälper det inte att man kämpat hela livet. Aldrig fått något gratis. Alltid varit duktig flicka. Kan man inte få ett jobb bara sådär. Vinna en miljard på lotto. Synd att jag inte är med i lotto bara. Svårt att vinna då.

Men.

Var lugn. Stay calm. Få perspektiv. Se möjligheterna.

Man ser alla de bilderna på vackra människor som bara lever livet. Härligt ser det ut.

Vad är verkligen meningen med livet? Ska man plugga, jobba, bo och gifta sig i samma stad. Förutbestämt. Eller ska man ta risker. Leva livet ta morgondagen som den kommer. Det kan gå åt helvete men du hade ju kul i alla fall.